Det är sommaren 2012. Jimi semestrar på ön Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård med sin dåvarande flickvän Malin Teglén. Plötsligt faller han ner på knä under ett restaurangbesök.

Blåröd i ansiktet. Drabbad av en kraftig hjärnblödning.

– Det var så blåsigt att ambulanshelikoptern inte kunde gå ner och landa. Därför blev jag körd i båt till hamnen innan ambulansen tog mig till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Han visste där och då att livet från den här dagen skulle förändras för all framtid.

Men inte hur förödande konsekvenserna skulle bli.

Från sjukhussängen får han höra sin egen dödsdom från läkarna. Samtidigt pratar läkarna snabbt med Jimis nära och kära – som rest till Göteborg för att ta ett sista farväl – om att donera hans organ. Jimi är så kraftigt medicinerad att han inte kan svara.

Han klarar bara av att blinka.

Men tänker tydligare och högre än någonsin.

Nej nu jävlar. Jag ska leva!

Jimis väg tillbaka börjar på allvar efter ett par dagar när en mer erfaren läkare kommer tillbaka från semestern och gör en annan analys av hans tillstånd.

– Hon sa att det inte såg så farligt ut, och det konstaterandet räddade mitt liv. Annars hade jag bara fått ligga där tills jag inte orkade mer.

Jimi börjar må bättre och flyttas till Universitetssjukhuset i Örebro. Efter sju månader är han hemma i lägenheten igen. Allt är långt ifrån bra, men ändå ljusare än på länge. Han har fått tillbaka talet och viss rörlighet.

– Jag saknar mig själv och det sporrar mig till att träna. Jag har så många skador, bland annat hörseln, synen, talet, och jag måste blanda ut maten med förtjockningsmedel annars hamnar det jag äter i lungorna. Dessutom har jag problem med motoriken, säger han.

– Men det finns så många hjälpmedel som hörapparat och glasögon. Jag måste tro att allt kommer att bli bättre om jag kämpar för det.

EN VÄRLDSNYHET

När Nerikes Allehanda hösten 2012 uppmärksammar Jimis väg tillbaka från dödsdomen, från ett av norra Europas största sjukhus, får nyheten stor internationell spridning.

Jimi kontaktas av tidningar och TV-kanaler från hela världen. Daily Mail i London är först att höra av sig, sedan brittiska ITV Daybreak och The Telegraph samt amerikanska ABC News. För att bara nämna några internationella mediejättar.

Nyheten sprids även på andra plattformar. Bland annat uppmärksammas fallet Fritze av amerikanske kändisbloggaren Perez Hilton, med närmare sex miljoner följare på Twitter.

Kort efter uppmärksamheten finns över 200 000 träffar på Jimi Fritzes namn på Google. Genomslaget blir en katalysator till energi.

– Först tänkte jag att jag berört miljoner människor, men det kanske snarare är miljarder. När sedan en bekant startade Facebook-gruppen ”Kämpa jimi kämpa” fick jag själv kontakt med omvärlden. Det ger mig massor, säger Jimi, som med hjälp av en joystick kopplad till en stor TV-skärm kan kommunicera med människor som har fångats av hans öde.

KAMPEN FÖR UPPRÄTTELSE

Jimi anmäler våren 2014 Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg till tillsynsmyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg (Ivo).

Har kan du läsa Jimis anmälan till Ivo, och svaret från Sahlgrenska sjukhuset.

Senare kommer Jimi även att anmäla Universitetssjukhuset i Örebro, där han nämner flera punkter med brister under de sju månaderna han låg där. Bland annat klagar han på smärtlindringen och hur kontakten med en logoped ska ha fördröjts.

Men framför allt är Jimi kritisk till behandlingen på Sahlgrenska – och i slutet av mars 2015 väntar han fortfarande på att få svar om utredningen. Han skriver i sin anmälan om hur läkarna diskuterade organdonation innan de konstaterade att han var hjärndöd. Han riktar även kritik mot att en infart för kortison, som ska minska svullnaden i hjärnan, fördröjdes med 18 timmar. Sjukhuset hävdar att det rörde sig om ”några timmar”.

I ett svar till Ivo skriver Sahlgrenskas verksamhetschef Johan Snygg att verksamheten centralt inte vetat om det som hänt förrän Ivo kom med sin underrättelse.

Sjukhuset skriver vidare att de ser mycket allvarligt på händelsen men att de ansvariga inte kan uttala sig om incidenten medfört någon vårdskada eller om den riskerar att göra det.

I sin dagliga kamp för att få upprättelse hittar Jimi kraft i musiken. Den gamla LP-spelaren och hårdrocksmusiken väcker minnen. Både på gott och ont.

Sahlgrenska hävdar sedan i ett yttrande att frågan om organdonation kom upp efter att Jimis anhöriga tagit upp ämnet.

– Det var ingen som frågade om det, utan en läkare som tog upp det med min familj. Läkaren sa: ”Egentligen får vi inte prata om det här”. Sedan tog läkaren upp frågan, säger Jimi.

Ansvariga på Sahlgrenska anser att händelsen har utretts och att det är svårt att ta reda på vem som har gjort vad. Sjukhuset skriver att läkarna bedömde att Jimi troligen var hjärndöd, eller riskerade att bli det och att det var ett rimligt och korrekt antagande. Men det medges att läkarna möjligtvis har varit väl kategoriska.

Sahlgrenska skickar under sommaren 2014 två representanter till Jimi och hans familj, som får motta en ursäkt.

– Jag tycker ändå att Sahlgrenska försöker att slingra sig. Jag har hört av mig med frågor efter det, men då har det varit locket på. Det som fortfarande gör mig så besviken är att Sahlgrenska skriver i sitt yttrande att: ”organdonationsfrågan måste vara ett missförstånd.”

Ursäkten betyder inget för mig.

Mikael Edsbagge, den överläkare på Sahlgrenska som skrev yttrandet till Ivo, vill inte bemöta Jimis kritik:

– Jag vill inte gå in på ett enskilt patientfall, säger han.

På samma vis svarar Anders Häggström, överläkare på Universitetssjukhuset i Örebro:

– Jag brukar inte kommentera enskilda ärenden, med hänsyn till sekretessen.

Jimi fortsätter nu att invänta Ivos utredning. Ett år har gått sedan anmälan – och ett svar kan komma vilken dag som helst.

– Jag hoppas det, men det verkar dröja. Samtidigt tror jag att det gynnar mig i slutändan då Ivo säkerligen gör en ordentlig utredning.

Människor ska inte behöva donera sina organ ofrivilligt.

Vardagen

Jimi bor på tredje våningen i ett centralt beläget lägenhetshus i Örebro. I den förra lägenheten fanns ingen hiss, eller intresse för att bygga en. Så Jimi har flyttat några kvarter bort. Mellan 08 och 23 har han assistanshjälp.

Han bor ensam med hunden Bobo. I december 2013 tog relationen med flickvännen slut.

– En del i min rehabilitering var att kämpa för att kunna gå igen, och kunna göra det som ett uppsatt mål i kyrkan fram till altaret när vi skulle gifta oss, men det blev inte så, säger Jimi.

– Det blev en omställning som ingen av oss önskade sig. Från att vara nyförälskade blev det för henne att vårda i stället. Jag önskade att jag kunde resa mig från den här förbaskade rullstolen när hon försvann, springa fram och ropa: ”Hallå, det är ju jag!”. Men hon var med länge. Hon såg till att jag kunde komma hem och landa.

Jimi har alltid varit en hängiven supporter till Örebro Hockey. Han följde till och med matcherna i division 1 innan klubben på kort tid klättrade upp i SHL.

I oktober 2012 hyllas Jimi stort inför en match i Behrn arena. Han får ta emot 45 000 kronor av klubben och 10 000 kronor av spelarna. Till och med andra klubbars supporterföreningar deltar i insamlingen. Pengarna går till en framtida rehabvistelse i Spanien.

Jimi får stående ovationer inne i arenan medan ståplatssupportrarna håller upp en stor röd flagga med budskapet: ”Kämpa Jimi kämpa”. Jimi tackar med att höja en näve och får hjälp att resa sig upp ur rullstolen.

– Tyvärr har jag bara varit på en match efter det. Men jag försöker att se de flesta matcherna på tv. Örebro Hockey får mig att minnas hur mitt liv var tidigare. Det ger mig styrka att fortsätta kämpa.

FRAMTIDEN

Hur ofta tänker du på dagen då du fick din stroke?

– Jag tänker på den varje dag. Hur skulle mitt liv ha sett ut? Men jag ger mig inte. Jag har inte gått igenom allt för att stanna nu. Det finns bara ett håll för mig och det är framåt.

Hur mycket bättre hoppas du bli?

– Men hjälp av träningen hoppas jag kunna bli mycket bättre. Jag kanske kan dämpa smärtorna med hjälp av träning. Sedan får vi se om jag måste rehabiliteras i ett annat land som har kommit längre än Sverige på det här området.

Jag vet vilket underbart liv jag hade före stroken. Jag vill tillbaka dit. Om jag klarar det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att jag måste kämpa.

En snus under läppen fungerar som en påminnelse. Jimi kämpar varje dag för att komma en liten bit närmare det liv han levde före sjukdomen.

– När smärtan och motgångarna är som värst måste jag lägga mig i sängen. Inte för att jag är trött utan för att jag måste uthärda smärtan, säger han.

Vilka drömmar har du?

– Jag vill kunna bygga ett handikappanpassat hus med ett gym som är specialanpassat för mina behov. Det ska också finnas en bassäng som underlättar träningen, eftersom det är mycket lättare att öva i vatten. Livet fortsätter att gå långsamt framåt. Det är lätt att tappa fokus på en brokig väg utan tydlig färdriktning.

– Vissa gånger har jag tänkt att det hade varit bättre om jag inte hade överlevt, säger han, men konstaterar snabbt:

– Men nu är jag tacksam när jag vaknar på morgonen. För att jag har fått en dag till att kämpa på.

BILDSPEL: Följ Jimi hela vägen från dödsdomen för tre år sedan till framtidstron i dag.

TEXT: JOHAN ARVIDSSON/Nerikes Allehanda

WEBB-TV: PIERRE BOKVIST/Nerikes Allehanda

FOTO: HÅKAN RISBERG/Nerikes Allehanda

TEKNISK PRODUKTION: TT Nyhetsbyrån